onsdag 18 mars 2015

En påtvingad oro

Jag skrev nyligen om det påtvingade lugn som följde på att bilen är på verkstaden. Att jag tvingas vänta på bussen, anpassa mig mer efter vad som händer omkring mig och inte bara köra på. Bilen är fortfarande på verkstaden och samtidigt som jag längtar efter att den ska bli klar, kan jag njuta av att tvingas sitta i någon busskur och dricka kaffe, läsa en bok eller titta på människor.

Men, för ett tag sedan, började min telefon att krångla. Samsung ville att jag skulle uppdatera den, vilket jag också gjorde och sen dess har den bara krånglat. Den stänger av sig, startar om sig, vägrar skicka (och ta emot?) sms, visar felmeddelanden, låser sig, hänger sig eller vägrar starta helt. Nu pratar vi inte längre om ett påtvingat lugn. Snarare om en påtvingad stress och oro. En oro över att skolan eller förskolan inte ska kunna nå mig om något händer barnen. Eller att jag inte ska kunna kommunicera med mina nära och kära om jag behöver. En oro över att inte kunna kolla vilken sal jag ska till när jag kommer till skolan eller att jag inte ska kunna ta del av material och information som skickas till mig. Visst, världen går inte under. Jag kan kolla mailen hemma på datorn och det finns väl någon annan att ringa om jag inte svarar, men det är ändå en stress. 

Den 24 februari skrev Samsung på sin FB-sida, att de är medvetna om problemet och att en ny uppdatering förhoppningsvis skall komma "inom kort". Uppdateringen gjorde jag några dagar innan detta meddelande kom. Idag är det den 18 mars. Snart en månad har gått och inte ett ljud från Samsung. Trist. Jag fortsätter att hålla koll på telefonen, kikar lite på den emellanåt, så att den inte har startat om sig eller dött helt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar